”Framtiden för journalistiken är nattsvart”

Jag kommer aldrig att glömma den första dagen på JMK i Stockholm. Någonstans mellan fyrtio och sextio elever satt i en av föreläsningssalarna, spända av förväntan inför framtiden och storögda av alla kreativa impulser som tycktes färdas genom korridorerna. Det allra första ordet den dagen yttrades av JMK:s dåvarande studierektor. Vi lyssnade med spänning.

”Framtiden för journalistiken är nattsvart”, sa han.

Ridå.

Vi frågade aldrig exakt vad han menade. Vi frågade aldrig om han trodde att den journalistiska produkten skulle förlora sin trovärdighet, eller om arbetsmarknaden skulle nå nya bottennivåer. Eller om det var en kombination av båda.

Jag funderar över det där uttalandet ibland. Talade han om arbetsmarknaden är jag i dagsläget benägen att hålla med. Det finns många duktiga journalister som måste kämpa för att få en chans att visa vad de går för. Det är synd. Men jag håller inte alls med om att journalistikens framtid är nattsvart i stort. Vi måste bara ha en tilltro till vår förmåga att anpassa oss efter nya förutsättningar.

Flashback och ambivalens

Är internetforumet Flashback ett verktyg för journalister eller en ren odåga? Jag har svårt att bestämma mig, jag är minst sagt kluven och borde ha ägnat åtskilliga sömnlösa nätter åt mina funderingar.

Bevisligen så funderar forumets användare ofta ut svaret på frågor som journalister kliar sig i huvudet åtskilliga dagar över. Flashbacks gemensamma hjärnor kan på bara några timmar luska ut vilken medieprofil som är anhållen för mordförsök eller vilken kändis som är misstänkt för droghandel (sedan kan man självklart ifrågasätta vilket värde de uppgifterna har).

För en person som scannar av diskussionstrådarna då och då är det heller ingen hemlighet att journalister snappar upp vad det surras om just nu. Vilka ämnen som är på gång, vilka uteställen som är inne och vilka rörelser som är på uppgång.

Men någonstans på vägen har Flashback blivit stämplat som något fult, opartiskt och oetiskt. Det finns människor i min närhet som inte ens vågar gå in på sajten i rädsla för att göra någonting fel eller olagligt.

Flashback har en hel del skit i bagaget. Men kanske handlar människor skepsis också om att trådar om droger, som liknar diskussionen vid vilket vinprovarbord som helst, och mondo blandas med frågor om hemelektronik och bullrecept.

Är Flashback en informations- och underhållningskälla eller ett allt för frispråkigt forum? Jag låtar åt båda alternativen. Vad tycker ni?

Ibland följer man med i debatten

Jag har försökt att hålla mig borta från debatten om Lisa Marklund och hennes böcker Gömda och Asyl.
Men idag gick det inte längre.

Efter att ha läst en handfull artiklar har jag långt ifrån bildat mig en uppfattning. Men vid första anblicken känns det som en ointressant debatt. Okej, Lisa Marklund kanske har skarvat – eller så är det huvudpersonen själv som ljugit ihop sin historia – men det är fortfarande bra och intressanta böcker. Kanske stämmer det inte helt med den verkliga historien, men någonstans där ute finns det någon som känner igen sig. Det kanske inte är ”Mia”, utan någon helt annan, och deras historia förringar vi ju inte?

Vi kommer aldrig att få veta vad som hände, vem som ljög och vem som hade intentionen att skapa en debatt i medierna.

Däremot blir jag lite illa berörd när Monica Andersson lägger ut namn på alla inblandade på sin blogg. Till och med ett och annat straffregister har åkt med ut på internet. Vad hände med de etiska reglerna?

Återhämtning

Nu har jag hämtat mig från förra veckans humördipp och det är full fart framåt.

När jag känner mig såhär positiv till mods skulle jag vilja slänga ut en förmaning till alla där ute: tveka aldrig att genomföra det du mest av allt drömmer om. Har du ingenting att förlora måste du i alla fall ge människor en chans att säga ja.

Annars tror jag att man ångrar sig hela livet.

Nu är det skit i nyhetsfabriken

Just nu är det varning för ett breakdown. Jag börjar känna mig lite stressad över livets beskaffenhet och det faktum att jag inte kan krysta ur mig några idéer.

Man skulle kunna säga att det känns som en uppförsbacke.

Tung morgon (jag är en flagelant)

Jag snoozeade alldeles för länge idag. Nästan en halvtimme flög förbi medan jag ångestladdat låg och kände kroppen förgäves försöka vakna till liv. Vissa morgnar är helt enkelt svårare än andra. Så är det bara. Vissa morgnar borde ha strukits ur almanackan.

Det är lätt att tro att man som frilansare kan ta sovmorgon när man vill eller helt enkelt ta ledigt.
Så är det inte riktigt.

Som oetablerad frilansare måste man jobba nästintill dubbelt så hårt med en aldrig sinande självdisciplin. Man får helt enkelt inte hänge sig åt YouTube eller Diggit. Då är man förlorad.
Som oetablerad frilans måste man vara lite av en flagelant.

Men som tur är räddade den här härliga ursikten mitt humör imorse.

Utsikt

Lattéfrenzy

Jag har precis kommit tillbaka från en intervju på Café Negro på Kungsholmen. Där beställde jag världsvant en Cafe con leche från deras spanska meny och var märkligt till mig inför en förväntad smaksensation.
Fram på disken ställs en helt vanlig latte.
Vilken besvikelse.
Vilken okunnighet.
Det var ett sådant där ögonblick när man känner sig så okunnig och förgäves försöker att mörka det. Med blossande kinder kraxa fram ett gracias för att visa att man minsann är lite världsvan.
Att man minsann kan det spanska SPRÅKET.

Bäst jag tittar på det här fantastiska inlägget i bloggen Designer Daily och sitter och väntar tills jag får tillbaka min PONDUS.

En ny början

Nu börjar jag. På riktigt.
Börjar blogga. Börjar leva.